Spännande möte med Negra Efendic

Negra Efendic berättar om sin bok inför en fascinerad publik i Wendela Hebbes Hus.
Samtalsledare var Ami Lönnroth från styrelsen för Wendelas Vänner.  I dedikationen till det ex som Ami köpte står det svart på vitt att det var Wendelapriset som satte igång reportern från SvD att skriva bok om sina erfarenheter.
Efter bilderna kommer en text av Ami Lönnroth

Bilderna utom de två sista har tagits av Birger Svanteson.

Här nedan följer Amis kompletterande text.

 Jag var precis som du
”Vi får stiga av mitt i skogen. Så känns det i alla fall, även om jag inte är säker på att det verkligen är en skog vi befinner oss i. Man ser i princip ingenting, men vi känner att marken vi står på inte är asfalt.
’Vart har vi kommit?’ viskar mamma.
Vi pekas mot en byggnad som är upplyst. När vi kommer in ser vi att det är en matsal. Tre mörkhåriga killar står med vita rockar på sig och vinkar åt oss. De ler brett och gestikulerar att vi ska komma närmare. De öppnar stora rostfria behållare och ut sipprar moln av ånga som sprider en gudomlig doft av varm mat. Det är flera olika rätter. Köttbullar, någon typ av gryta i sås, nykokt ris, bröd. – – –
’Glöm inte att andas. Du äter som om du inte sett mat på flera år’, säger mamma till pappa som slevar i sig. ”
Så beskriver Negra Efendic i boken ”Jag var precis som du” familjens ankomst till den första flyktingförläggningen av flera de upplevde under sitt första år i Sverige 1993. Staden hette Vårgårda fick de lära sig, ett svåruttalat namn för nyanlända bosnier.
Mer än tjugo år senare är Negra tillbaka på en flyktingförläggning, nu som utsänd reporter för Svenska Dagbladet.  Upplevelsen av det första mötet med Sverige kommer tillbaka.
”Pennan och blocket i min hand glöms bort. Fotografen som jag åkte hit med är kvar i nutid.  Jag är någon annanstans.
Rostfria matbehållare. Ikea-glas uppradade i backar. Vita servetter och bordsbrickor i grått, beige eller kanske gult.  Bakom den stängda dörren till matsalen på flyktingförläggningen är jag en av dem. ”
Negra pratar med en ung man från Syrien som väntar på att börja leva ett ”riktigt liv”.
Vad är ett riktigt liv, frågar hon.
”Jag vill lära mig svenska. Börja arbeta. Gifta mig. Skaffa familj.”
Negra är övertygad om att det kommer att gå bra för den här killen, 26 år gammal. Men vägen dit lär bli lång och krokig:
”Han har inga kontakter. Han kan inte språket och han är fattig. Ett jobb kan vara långt bort.
Men ändå, det kommer att gå bra.
Innan vi skiljs åt tar jag honom i hand och hör mig själv säga: Jag var precis som du.”
Med det samtalet som avslutar boken avrundade Negra Efendic i söndags 2 oktober ett känslo- och tankeväckande föredrag om sina egna flyktingerfarenheter, starkt och stilsäkert beskrivna i hennes debutbok.  Frågorna efteråt var många:
Hur kommer det sig att det går så bra för just bosnier som kommit hit som flyktingar?
Hur klarade du att konfrontera både de nazister som förföljde dig i din skola i Husqvarna och senare de serber i din hemby som stillatigande sett på när ni fördes bort?
Och din starka mamma som du beskriver i boken, var fick hon sina kämpaglöd från när många andra gav upp?
Många frågor, inte alltid lättbesvarade, men ett uttryck för att Negra Efendic lyckats fånga sin publik, precis som hon gjorde en vecka tidigare vid bokmässan i Göteborg och dessförinnan vid många framträdanden på bibliotek och andra kultursammanhang.
Vi från Wendelas Vänner kan särskilt glädja oss åt att boken kom till som en direkt följd av att Wendelapriset 2014 tilldelades ett reportage av Negra Efendic.
”Bästa socialreportage i svensk press – smaka på det! Fattar ni vad stort det var för mig?”  sade Negra till publiken. Det finns också återpublicerat i senare delen av hennes bok.  Bättre kvitto på att vi i Wendelajuryn valde rätt den gången kan man knappast få.
Ami Lönnroth, styrelsen för Wendelas Vänner och ordförande i Wendelajuryn


Loading Facebook Comments ...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *