Edvard Faustman

Edvard Faustman (1852-1927) var son till Wendela Hebbe och Lars Johan Hierta. Wendela Hebbe hade tre döttrar med sin man Clemens och Lars Johan Hierta hade fem döttrar, kanske sex, med sin hustru Wilhelmina. Tillsammans fick de 1852 sonen Edvard, som fick efternamnet Faustman efter en berlinsk läkare i vars familj han tillbringade sina första år som fosterson. Namnet Faustman blev senare känt genom dottern Mollie Faustman, känd författare, krönikör och konstnär och genom Hampe Faustman, Mollies son, som blev en känd regissör och skådespelare på 1940- och 50-talen. Se särskilda avsnitt om dessa på denna hemsida under menyraden Personerna. Här nedan följer Mollie Faustmans berättelser om sin far.
Här kan du läsa Edvards memoarer
Mollie Faustman om sin far Edvard Faustman i memoarerna Då (Bonniers 1958).
Första kapitlet i boken kallar Mollie för Barnbarn till vänster. Hon börjar med att berätta om sin far Edvard Faustman. Här följer avsnittet om fadern i första kapitlet. I ett kapitel mitt i boken berättar Mollie om en träff med fadern i tonåren och om ett besök hos honom några år senare. Kapitlet avslutas med hennes och systerns deltagande i faderns begravning många år senare.Jag hade först tänkt kalla det här ”memoarer”. Att det nu helt enkelt kallas ”Då” beror på att memoartiteln är för vid, här ska inte bli några indiskretioner om folk jag råkat träffa, stått i förhållande till, älskat, varit vän med eller avskytt. Ingenting sådant. Det här skall uteslutande handla om mig själv, den enda människa jag måhända vet någonting om, inte mycket, vad vet man egentligen om sig själv, men någonting. Som en kort inledning några ord om mina föräldrar, far- och morföräldrar. Ingen människa hänger ju i luften, men längre än till far- och morföräldrar behöver jag kanske inte gå, även om långt-tillbakasläkt ibland gör sig påmint.Alltså, min far var oäkta son till en mycket framstående och rik man. Hans mor var en fint bildad kvinna. Det fanns halvsyskon på båda sidor, ingen av dessa halvsyskon kände något annat än obehag vid tanken på och åsynen av gök- ungen, vilket, eftersom historien hände för omkring hundra år sedan, inte är något att förundra sig över. ”Fosterfadern”, som fadern kallade sig, var fästad vid pojken som var hans enda son, äktenskapet var bara lyckliggjort med en rad döttrar. Gossen bodde delvis i ”fosterfaderns” hem, fick god utbildning och alldeles för mycket fickpengar.  Helt ung gifte sig den unge mannen, som nu hunnit få ett väl tilltaget arv efter ”fosterfadern”, med en ung flicka av borgerlig familj. Hennes förmögna far var också en ”foster-far” men hon fick kalla honom pappa och hon uppfostrades i hans hem tillsammans med hans legitima barn. Hennes syster, halvsyster alltså, var gift med en militär, hennes halvbror var också officer. I denna genuint borgerliga familj ramlade den äventyrlige unge mannen in. Hans framtidsutsikter ansågs ganska lysande och alla var belåtna.Snart visade det sig emellertid, att mannen med pengar och framtid och den stora charmen var en slarver, som på mindre än tio år lyckades göra av med sitt arv intill så gott som sista öret. Innan den slutliga katastrofen kom, hade hans hustru fött honom tre barn, alla döttrar. Den första dottern tog pappa-ingenjören med lugn – bättre lycka nästa gång – den andra dottern, jag, kallade han Karl-Edvard för att i någon mån kamouflera eländet, den tredje dottern blev honom definitivt för mycket, han föredrog att inte låtsas om henne.När barnen var sju, fem och tre år flyttade hela familjen till England, till London. Ingenjören hyste den optimistiska tron, att i London skulle det gå lättare att exploatera någon av de uppfinningar som han alltid var på vippen att göra. Efter två år hade min mor fått nog av höga planer och obetalda räkningar, tog sina barn och reste hem till Stockholm, lämnande maken-fadern kvar i London. Det var nog ingen rolig resa hem: en förlupen hustru med tre oförsörjda barn tas ju sällan emot med jubel. Hon hade ingen annan utbildning än den hon, liksom alla flickor från förmögna hem på den tiden, fått i den schweiziska pensionen. Ingen dålig utbildning förresten. Hon talade franska och engelska perfekt och lyckades få anställning som språklärarinna i en flickskola. Det var den tiden då examina och betyg betydde mindre.Min far exporterades i sinom tid av sina rika släktingar till först Kamerun, sen Ishavet, men överlevde och kom åter som den bad penny han var. ”Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super”. Sen han i likhet med den dåliga slanten kommit tillbaka, placerades han på ett pensionat, där han satt till döddagar.

Den miljö, i vilken min far växte upp, förnekad av sin mor, bortskämd av sin far, illa tåld av sina halvsystrar, var ingen lämplig dygdens grogrund. Jag vet ingenting om hans tankar om sitt sociala come-down, om hans inställning till familjen eller livet i allmänhet, en av den tidens egenheter – eller kanske mest min konstiga släkts egenheter – var, att ingen någonsin talade om sig själv och sina svårigheter, sina för- hoppningar, sin smärta. Inte med någon och allraminst med sina barn eller sina föräldrar. Min far försvann ju så tidigt, liksom genom en fallucka, så där kunde inte bli tal om någon kontakt, men också min mor, som så redeligen gjorde sitt bästa för sina barn, var tystlåten som en mussla, evad det gällde henne själv. Hon var annars gladlynt och beklagade sig inte, men hon talade aldrig med oss barn om saker och ting som rörde hennes eget jag, och hon hade ingen intim vän. På äldre dar har jag ångrat, att jag inte försökte komma henne nära, kanske hon inte haft något emot det, jag vet inte.

Slutet av kapitlet Sommar i Finland:

Hösten efter finlandsvistelsen träffade jag min far för första gången efter sen han tagit adjö av oss barn ombord på ”Torsten” som skulle föra oss från London till Sverige. Han var i Stockholm, jag vet inte av vilken anledning, och bjöd oss tre på den stora utställningen. Stockholmsutställningen 1897 var ju en sagolik upplevelse, för många tror jag, men alldeles särskilt för oss barn. Jag har ju sett ett otal utställningar sen dess, men ingen som för mig kan mäta sig med denna. Förresten tror jag den var mindre trist steril än många andra och alldeles säkert mindre smaklös än den stora ententeutställningen i London efter första världskriget med sin prins av Wales i smör, andra horrörer att förtiga.

När pappa tog adjö av sin avkomma vid modersporten, tog han den i tur och ordning i famn och sa högtidligt: ”Kom ihåg en sak, mina kära barn, att hur det nu går för er i världen finns det alltid en som älskar er och som ni kan lita på. Jag svarade promt: ”ja visst, mamma.” Min syster förebrådde mig sen att jag varit både ohövlig och ouppfostrad, men jag var nöjd med mig själv. Lita på honom? Å nej.

Livet knäckte på intet sätt min far. Han var glad och belåten har man sagt. När jag som nybakad student hälsade på honom på hans pensionat, var han full av planer. Pensionatet var inrymt i ett gammalt slott och hade en väldig vind med med tegelgolv. Där hade ingenjören slagit upp sitt tält, där bodde han vinter som sommar med sina böcker och sina gevär, bland andra en elefantbössa, minne från afrikatiden. Det skall inte dröja länge försäkrade han mig, innan vi blir rika. Han skulle nämligen med det snaraste anlägga ett hönseri, där hans döttrar skulle vara nån slags hönsamanuenser och se till att allt gick som det skulle, övervaka hönsen med ett ord. Till grovgörat skulle vi ha pigor, förstås. Alla hönorna skulle vara vita med röda kammar och vi, amanuenserna, skulle ha vita kläder med röda emblem. Han hade redan skisserat upp detta emblem, en uppfläkt höna à latysk örn.

När han åtskilliga decennier senare dog, reste jag och min yngre syster ned till begravningen. Slottet hade då brunnit ned och han bodde på ett annat pensionat inte långt därifrån. Hans begravning firades med ett stort bondkalas och festen blev alltmer uppsluppen. Gubbarna – traktens honoratiores – slog sig själva och varandra på knäna och bedyrade att ”här skulle ingenjören varit med, kors vad han skulle haft roligt”, och prästen stod upp och sa: ”När det var alltför trist och grått här i höst- och vintermörkret brukade vi kalla på honom, säg, ville han inte komma och pigga upp oss? Jo visst, sa han alltid, jag kommer med glädje. Och han kom verkligen med glädje. Han förde glädjen med sig vart han kom.”

Det var ett vackert eftermäle tänkte jag. Synd bara att gav så litet av sin glädje till sin familj. Han var ”le joie de la rue et la douleur de la maison”. Min mamma var nog tvärtom. Att två så olika individer skulle kunna finna någon gemensam nämnare var naturligtvis omöjligt.

 

Loading Facebook Comments ...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *